Välkommen till Onlinekuratorns blogg. Här blandas fakta och tankar om bland annat depressioner, ångest, övergrepp, känslor med mina privata upplevelser med min familj.


”Question: how does a girl who falls, no actually jumps eyes wide open, down a rabbit hole, plummeting into chaos, come out unchanged? Answer: She doesn't.”

fredag 13 juli 2012

Natt till fredag o här sitter jag

Trött som en uv men i behov av lite egentid. Stor koppe te här brevid o en sconesbit med honung på i magen. Aptiten e väl ff inte ngn höjdare men har blivit lite bättre sedan jag var hos barnmorskan o hon sa att jag iaf måste dricka mer. Har bara gått upp ett kilo än så länge o mitt tryck e väldigt lågt så jag försöker göra som hon säger. Försöker liksom ätdricka. Soppa, fil, nyponsoppa, te, O'boy och så vidare. Upp i vikt går jag inte men jag mår lite bättre. Har ff ont i huvudet nästan var dag men det är sällan så mkt att jag blir helt däckad, skönt nog.

Imorgon ska barnen till sin pappa o vara där i 9 dagar. Så länge har jag aldrig varit ifrån mina barn någonsin. Jag behöver vilan det vet jag, men jag kommer samtidigt sakna ihjäl mig. Har dock massor av planer att försöka orka genomföra här hemma; klippa häcken, rensa rabatter, rensa ur förrådet o ha loppis, söka medel från fonder (ifyllande av blanketter o beställande av ännu fler blanketter), städa i skåp och lådor. Sen är det oxå prio på att vila, läsa böcker o sova massor. OM jag försöker göra ett projekt om dagen så blir det nog ganska bra hoppas jag.

Vecka 30 åker jag o barnen till Stockholm till mina släktingar. De första fyra dagarna ska vi leva skärgårdsliv på en ö och de sista tre ska vi vara inne i stan o gå på Skansen och träffa vänner. Längtar riktigt!

Till sist: Mitt liv har förändrats drastiskt igen de sista veckorna. Jag o barnen blir själva framöver. De och jag har varitoch är väldigt ledsna, förvirrade och saknar o känner oss lättade om vartannat. Vi pratar med o tröstar varandra. Samt försöker distrahera oss med diverse roliga upptåg. Barnen har sin pappa som extra stöd och vi allihopa har gott om riktigt bra vänner runt oss som stöd. Ingen hade önskat att det blev som det blev och jag tror inte att jag heller trodde att det någonsin skulle bli såhär. Men det blev det. Ont gör det men på ngt vis måste jag och vi ju upp o framåt. Men nu blir det jag o barnen i fokus. Rätt fokus och det känns på ngt vis både befriande och otroligt ensamt.
God natt <3