Så sitter jag här vid min dator o skriver o skriver...
Har haft tre chatter nu runt tolvslaget ikväll, två Onlinekuratorschatter o en privat. Det är roligt det där när man loggarpå och ni provar att starta en chatt även om det inte är ngn officiell chatt tid. Fortsätt gärna med det, det är toppen!
Nu är tanken att jag strax ska baka en äppelpaj som jag ska ta med till kyrkan imorgon då det är fixardag. Det är nämligen min cellgrupp som står för frukost o fika imorgon. Här bakas även två sorters bröd nu så det blir trångt i ugnen. Linis håller på att bygga ihop en hylla som hon köpt idag, det blir superfint. Hon e grym på att fixa grejor, händig så det förlår minsann :-)
Tidigare idag har jag, handlat, städat, VABbat med Frodo, hämtat, tvättat, varit på cellgrupp och hämtat Lin i Tomelilla. Dagen har vairt lång men givande :-)
Nu ikväll återupptog jag mina funderingar på varthänt medmänskligheten tagit vägen i vårt samhälle efter en intressant chatt med en 16årig kille. Att vi hjälper varandra o stöttar varandra, vänner som totalt okända människor, sina egna barn och andras barn.
Såg en film som lagts upp på FB där de kollat av människor på stan genom att låta en man och en liten flicka spela rollerna av kidnappare o offer. Mannen försökte dra med sig flickan som skrek i högan sky, "Det här är inte min pappa, Hjälp!!" upprepade gånger. De flesta som passerade reagerade men INGEN ingrep förrrens efter flera timmars agerande. Det skrämde mig måste jag säga. Tänk om det var min dotter??? Skulle hon inte få ngn hjälp även fast hon gjorde allting hon kunde för att komma ur situationen???
Blir mörkrädd kring var vi är på väg.
När läkare o annan personal inom psykiatrin ser på mig, som följer med en o annan flicka till vården för att hjälpa dom att tala för sig o som allmän stöttning, som om jag vore allvarligt knepig eller som om jag hade onda avsikter. Jag försöker ju bara vara en medmänniska och ett stöd. Man måste inte vara familj för att kunna hjälpa någon annan. Och detta är ändå inom psykiatrin. Inte ens när vi förklarat vem jag är och att jag faktiskt är kurator på riktigt så släpper deras skepsis. Vissa har till och med varit rent otrevliga. I de fall när jag haft möjlighet att följa med en längre period som stöd så att personalen lärt känna mig har det alltid vänt när de inser att jag faktiskt gör skillnad o kan rätt mkt.
Jag blir allvarligt oroad av denna utveckling.
Nu är klockan fem över tre på natten o äppelpajen är klar. Jag är nu mer ä'n lovligt redo för att lägga mig. Ska upp om fyra och en halv timme :-)
Ta hand om er och hoppas att ni alla sover gott nu <3
