Tankar kring döden...

Japp, ikväll är jag trött, väldigt trött o det känns faktiskt lite skönt. Har varit ute idag en hel del även om det inte blivit så mkt ren motion. Imorgon ska jag o Lin vara ensamma hemma eftersom resten av familjen ska iväg på kalas i Lomma. Då ska vi gå en låååång promenad och götta oss. Kanske göra klart rabatterna på framsidan om vi hinner innan mörket kommer...
Jag längtar verkligen efter morgondagens eftermiddag men samtidigt ahr jag som vanligt lite dåligt samvete kring att jag tycker det är så skönt att vara utan barnen en stund.

Det är mkt tankar inuti mig idag. Känner mig relativt sluten och kontrollerad. Efter gårdagen känslomässiga kaos så är det här väldigt skönt. Känner mig på något vis skör o stark på samma gång.

De senaste veckorna har jag butit omkring på många olika tankar och idéer. Tankar som jag främst funderar kring när jag talar med er på Onlinekuratorns chatt.
En av de sakerna är när Du säger att Du inte orkar leva längre, när livslusten är minimal eller känns helt obefintlig. Jag tänker på alla känslor som det framkallar hos Dig som tänker sådana tankar o alla känslor som skulle välla fram hos de som bryr sig om Dig om de bara visste. För sorgligt nog är det sååå många som går och bär på dessa tunga känslor och tankar helt själva.
För döden liksom inte är ngt Du får prata om, eller för att Du inte vill chocka och oroa de Du älskar. Att Du inte känner Dig är värdig livet, att Du känner att Du förstör eller smittar Din omgivning med Ditt dåliga mående eller det sätt Du känner Dig på.
Åh, vad jag många gånger kunde ha skrikit NEEJ!!! Så fungerar det inte!!! Man blir som förälder många gånger hellre oroad än att inget veta o låta sitt barn lida i ensamhet. Men sedan finns det Du som inte har ngn som vill lyssna, eller Du känner det så iallafall. Du som är ensamm, där ingen har en aning om hur Du mår, har tvingats genomleva och känner. Du är otroligt stark! Att oavsett vad som händer inuti Dig kunna måla upp ett glatt ansikte inför omvärlden. Ingen får veta om Ditt djup. Om Du kunde ana vilken styrka Du bär på när Du kan sätta på Dig detta glada obekymrade ansikte fast Du knappt vill leva klart dagen. Tänk om Du hade kunnat använda den styrkan o beslutsamheten till att vilja försöka våga leva. För det är svårt. Riktigt himla svårt. Vad jag förstår så känner Du det som att Du inte ens vet vart Du ska börja leta...

Du lever med en sådan hemsk ångest o övergrepp och annat så jag verkligen förstår varför Du inte vill mer, inte vill vara vid liv längre. Det är för plågsamt o då är det klart att döden, och tystnaden o friden som den skulle innebära, verkar som ett bättre alternativ än livet. Jösses vad jag kan förstå den känslan när jag får inblick i vilka minnen, ångest, negiativa destruktiva tankar o hallucinationer Du lever i. Jag är tveksam till om jag själv hade orkat att leva vidare på det viset, verkligen. Jag blir så stolt över Dig för varje dag du väljer att leva vidare trots det du plågas av!

Vi måste alla våga prata om liv och död. Om att tråden däremellan kan kännas väldigt skör om Du varit med om jobbiga saker som plågar Dig. Det är ett starkt tecken på att du behöver hjälp att hantera ditt inre känsloliv om Du tänker på att ta livet av Dig. Endast tankar om att ta livet av Dig anses rent psykiatriskt inte farliga. men om Du planerar när Du ska avsluta ditt liv och/eller har tagit reda på hur Du vill gå till väga så är det lite mer bråttom. Då behöver du ta hjälp BUMS!! Av den psykiatriska akutvården, av din husläkare eller av en kurator på din skola till exempel.

Nu blev det här inlägget rätt så långt så jag nöjer mig med att lufta dessa tankar för nu, det är tillräckligt stora o tunga. Det andra jag funderar på får jag ta upp vid ett senare tillfälle. Men viktigt är det minsann.