Inuti är det ensamt o runt mig finns det massor av kärlek.

Konstgt det där att jag kan känna mig så otroligt ensam i ett sammanhang där jag är omgiven av människor som vill mig väl o älskar mig. Jag känner mig ensam inuti. Ensam utan den jag vill ha där inne. Den jag inbillar mig finns, den jag inbillar mig att jag behöver.

Just nu ser jag bara berg av ansvar, långa dagar, ensamma barn på långa dagisdagar o en evig ekonomisk kamp. Sårade känslor o otrygghet. Känner mig usel o egoistisk.
Vill så gärna ha den där tryggheten som ska finnas att hitta på riktigt, kunna våga lita på en vuxen man att han finns kvar, är pålitlig, ömsint och har omtanke om mig. Jag vacklar o är som ett flygfä, som bara rycks hit och dit beroende på vilken vind som är starkast. Så ensam, så ensam.

Så misslyckad för att jag känner mig ensam och inte bara är stark o trygg i mig själv. För att jag inte har kontroll på mina känslor o tankar.

Samtidigt så vet jag att det är så här och känns så här just nu, det är inget evigt tillstånd. Jag vet att det går över igen. Det är bara det att det är så skönt att ha ngn hos sig som står kvar o älskar mig lika mkt de här dagarna som de bättre. Att kunna känna sig lika värd kärlek de här dagarna som alla andra.

Idag tackar jag Gud för Linis. Jag är så tacksam för henne så att jag grät en skvätt tidigare ikväll. Hon hjälper till så otroligt mkt, hon finns där precis när jag behöver henne, hon förstår utan att jag måste be henne. Hon är så fantastisk!!