Att vingla på kanten mellan liv och död...

Läste ett oerhört vacker o välbeskrivande inlägg om hur det kan kännas när livslusten är låg. En av er som skriver med mig på Onlinekuratorn har skrivit detta inlägg på sin blogg. Jag såg det o frågade om jag fick dela det med er då det är oerhört väl beskrivet av hur det kan kännas när men riktigt vacklar o famlar. Här kommer det :

Mitt huvud säger att jag ska göra det.

Och mitt hjärta säger "gör det nu, gör det snart. Gör det ikväll! Och om du inte får tillfälle ikväll, se till att bara få det gjort så fort som möjligt".

Jag tvekar utan att ens tveka.

Jag kan säga att jag inte orkar mer, att jag inte klarar mer. Resa mig upp och fortsätta livet precis som innan, men känslorna gräver fortfarande ur mig. Tankarna triggar mig lika mycket. För ja, dom triggar mig. Som en jobbig mygga som surrar kring ens huvud en fin sommarkväll. Jag slår, och slår och slår, men träffar den aldrig. Den är där hela tiden, surrar kring ens huvud och vägrar ge upp. Till slut kan du ställa dig rakt upp och skrika, men den försvinner inte för de. Det hjälper inte ens att fly. Den är snabbare, envisare. Det enda som funkar är om du dödar den.  Och tankarna finns inom mig, för att få tyst på dom måste jag få tyst på mig själv...

Jag vill våga säga som det är, att det känns som att allt redan är bestämt. Men rädd att inte tas på allvar. "Dom som tar sitt liv nämner inget om det innan"...

Men...jag berättar/skriver om det för att det känns som mina tankar är på allvar nu, och jag vill inte..

Rädd att någon ska tro att allt handlar om att söka uppmärksamhet. Men jag skriver det av rädsla av att inte veta vad jag ska ta mig till...

Jag vet egentligen inte om det handlar om en ork att inte finnas till, eller kraften att inte klara stå emot. Det känns mer som en trötthet. Som att bära något stort på sina axlar tills knäna sakta viker sig, och till slut tar kraften till att andas slut.

Att vakna varje morgon och känna att det till och med krävs mycket för att andas..det känns inte okej.

Hur jag än försöker så går det inte att sätta precisa ord på känslan som fyller mig just nu. Som är den där lilla droppen som får allt att rinna över.

Tanken på jobb imorgon får mig att må illa och bara vilja gråta. Inte för att jag inte vill dit, utan för att jag saknar kraft och mening. Men tanken på att inte gå dit ger mig mer panik. Mitt mående får inte på något minsta sätt påverka mitt jobb. Jag klarar inte att förlora det ännu.

Men vad spelar det för roll..

Kryper snart ur mig själv. Det är jobbigt att inte lyckas beskriva...

 

Notering: Denna flicka har fått läkarkontakt, medicin och väntar på psykologsamtal. Hon är inte ensam i detta utan vi är flera som hjälps åt för henne.

Men be gärna en bön om du är troende eller skänk henne en tanke...hon behöver vår hjälp  <3