För ikväll e jag på gnällhumör.
Jag har jordens himla abstinens/ångest/symptom av att jag slutat med två av tre mediciner, håller på att bli tokig o säkert driver jag min omgiving halvt i galenskap med...
Jag e så otroligt nojjig, orolig, ifrågasättande, rädd och bekräftelsebehövande att jag håller på att driva mig själv till vansinne. Känns som att allt som händer runt mig är mitt fel. Drömmer fruktansvärda mardrömmar om nätterna o svek, övergivanden o våldsbrott och var morgon vaknar jag helt sjöblöt av svett och ångesten kryper i mig heeeela tiden så jag skakar o har spänningsont i kroppen. Får mina ryggkramper o bröstkramper på kvällarna, har en nu btw... gör ont att sitta upp.
O eftersom jag gör det jag gör så vet jag ju natutligtvis vad som hjälper bäst. Det är INTE arr göra det som sinnet o kroppen o tankarna säger åt mig. Skulle jag lyda dom skulle jag be om befräftelse o återbekräftelse hela tiden, jag skulle isolera mig, sjuka mig, sova och bara grina mest hela tiden. Visst jag bör ta det lite lugnare än vanligt just nu eftersom jag har mkt runt mig o i mig, men att bara lägga av hjälper inte mig alls, eller ngn med ångest.
Att försöka vara ute mkt o vara fysiskt aktiv, att äta regelbundet, att sova ca 8 timmar per natt och att umgås med andra men kanske inte till överdrift utan istället vara med de jag är trygg med. Att läsa igenom mina KBT papper för att lära mig att komma runt återbekräftelsebehovet och att försöka tänka långssktigt o på det viset vara snäll mot mig själv. Att göra ngt jag njuter av varje dag. Att ägna min tid åt barnen o kärleken istället för åt hushållsgöromål. Att ge mig själv tid för reflektion o vila, återhämtning o andningspauser. Just nu blir det inte nåt sånt typ alls eftersom vardagen rullar på väldigt fort nu iom jobb och att barnen är hos mig nästan alltid.
I helgen ska barnen vara hos sin pappa en natt iaf o då ska jag försöka vila o återhämta mig så mkt det bara går.
Om jag förstår min omgivning rött så är det många som säger att man inte är läplig att hjälpa anadra om man själv inte mår så bra. Det stämmer till viss del, särskilt nu som när mitt liv verkligen varit kaos, min ork tog totalslut och jag verkligen bara behövde vila o tanka kärlek. Då är man inte bra på att hjälpa o därför bromsade jag med chatterna då o tog en paus.
MÅnga tycker att jag är galen som elar med mig så öppet om mina tankar o känslor här. Eftersom det ju faktiskt är såpass privat som det är. Min tanke med det är att kanske kan ngn annan känna igen sig i mina tankar o känslor o kunna bli hjälpta av de förslag på hjälp o vägar att gå som jag försöker delge med. Kanske kan det bara vara oerhört skönt att få läsa om att det finns fler som känner som jag, som tänker som jag o som gör som jag gör. Att jag är mänsklig med ett besvärligt förflutet, att jag ibland tar beslut som ingen förståroch tyvärr sårar andra fastän jag absolut inte vill är end el av mig, Mia. Jag är som människor är mest, kanske lite sämre, mer egoistisk o kallhjärtad. Eller kanske lite varmare, omtänksam och för snäll. Du kommer få olika svar beroende på vem du frågar. Jag är jag o andra kommer alltid ha åsikter o jag kommer troligen mesta delen av mitt liv vilja att alla ska älska mig o uppskatta mig och lära mig steg för steg att jag faktiskt har rätt att säga ifrån, sätta gränser o tro på mig själv.. Det tar tid, som allt inre uppbyggnadsarbete....
Nu har jag kommit till stadiet där jag oroar mig för att jag oroar mig. Logiskt?? Nej inte ett dugg, ångestdrivna tankar är inte logiska alls. Det gäller att komma ihåg det. Att låta dom få vara här i huvudet men att ändå ff behålla kontrollen själv. Svårt men långt ifrån omöjligt.
Nu ska jag göra ett nytt försöka att sova så jag orkar upp o jobba hårt imorgon med :-) Gonatt o ta hand om er o varandra <3
tisdag 31 januari 2012
Mössa...
...hade jag oxå o ett par hörselskydd fick jag låna. Imorgon ska jag ladda in lite bilder som ni får se o gissa vidare på ;-)
Ytterligare ledtrådar är att jag troligen kommer sova gott inatt o att jag kommer ha ont i kroppen imorgon. Samma ska ska göras imorgon, torsdag o fredag med :-)
Nu sover barnen o sängen kallar högt på mig :-)
Love is a mystery that just keeps on giving...
Ytterligare ledtrådar är att jag troligen kommer sova gott inatt o att jag kommer ha ont i kroppen imorgon. Samma ska ska göras imorgon, torsdag o fredag med :-)
Nu sover barnen o sängen kallar högt på mig :-)
Love is a mystery that just keeps on giving...
På väg till jobb
Iklädd två tröjor, fleece, jacka, mössa, handskar, strumpbyxor, mysbyxor, vindbyxor, yllesockar o gummistövlar.... Vad tror ni jag ska göra??
söndag 29 januari 2012
Spännande film
Riktig nagelbitning i slutet. Lite ilska mot mödrar som inte kan se sina barns bästa och lite Tage ger över vilka grymheter det går att komma undan med...
Nu ska det sovas så jag orkar gå till kyrkan imorgon o hämta kraft o ge ngt tba...
Nattizzz
Nu ska det sovas så jag orkar gå till kyrkan imorgon o hämta kraft o ge ngt tba...
Nattizzz
lördag 28 januari 2012
Filmtajm
Har kollat på Athur och Minimojjerna 3 ikväll med barnen blev en otroligt mysig stund i soffan. Nu har barnen gått o lagt sig, och vi ska kolla på Jägarna 2. Imorgon är det lämning av barn hos kompis, hämtning av "farmor", till kyrkan för förberedelse, möte, mat, lovsångsplanering och sen har jag ingen aning om vad som händer.
Har en helt öppen em imorgon. Spännande.
Har en helt öppen em imorgon. Spännande.
Lördag
Inte alltid så lätt att ställa in en ny vardag o ordning på allt. Mkt samtal o diskussioner, åsikter o känslor. Därmed inte sagt att det är ngt fel med det, men det tar tid. Det gäller att ta fram de stooora öronen och den ödmjuka munnen samtidigt som jag står på min egen sida så att jag kan förbli mig själv trogen.
Jag lär mig oerhört mkt just nu. Om hur man kompromissar, verkligen kompromissar, om hur jag ska stå på mig i olika frågor, om var just min gränser går för vad jag anser är rätt o fel. Det krävs lite jobb att gå in i en ny relation minsann, särskilt när det finns barn med i bilden sedan innan.Det är inte heller ngt fel. men två starka viljor i kompination med två som fått bestämma det mesta innan men som vill leva ihopa o älskar varann, det blir lite att bita i :-) Men som sagt, lärorikt o intressant som sjutton :-)
Barnen e ute o leker o njuter i den lilla snön som kom för ngn vecka sedan. Tänk vad mkt de kan roa sig med bara några centimeters snö. Underbart. Jag längtar oxå ut fast då vill jag komma ut o springe o powerwalka o det funkar inte så bra att ta med barnen på för de börjar gnälla efter fem meter o vill absolut inte gå fort. Men så är kanske de flesta barn vad vet jag?
Snart e det dags för mellis o det blir ett riktigt kalasmellis idag med kladdis, toscabulle, kokosbollar (negerbollar) och kaka. MUMS! Men så är det ju lördag oxå :-)
Jag lär mig oerhört mkt just nu. Om hur man kompromissar, verkligen kompromissar, om hur jag ska stå på mig i olika frågor, om var just min gränser går för vad jag anser är rätt o fel. Det krävs lite jobb att gå in i en ny relation minsann, särskilt när det finns barn med i bilden sedan innan.Det är inte heller ngt fel. men två starka viljor i kompination med två som fått bestämma det mesta innan men som vill leva ihopa o älskar varann, det blir lite att bita i :-) Men som sagt, lärorikt o intressant som sjutton :-)
Barnen e ute o leker o njuter i den lilla snön som kom för ngn vecka sedan. Tänk vad mkt de kan roa sig med bara några centimeters snö. Underbart. Jag längtar oxå ut fast då vill jag komma ut o springe o powerwalka o det funkar inte så bra att ta med barnen på för de börjar gnälla efter fem meter o vill absolut inte gå fort. Men så är kanske de flesta barn vad vet jag?
Snart e det dags för mellis o det blir ett riktigt kalasmellis idag med kladdis, toscabulle, kokosbollar (negerbollar) och kaka. MUMS! Men så är det ju lördag oxå :-)
fredag 27 januari 2012
Lyckligt lottad var det ...
Titta vad jag fick levererat till mig idag av en mörk man i arbetskläder...
Vackra och jag blev såååå glad. Mmmmmmm.......
Vackra och jag blev såååå glad. Mmmmmmm.......
Torsdag
För en stund sedan var jag desperat efter att få skriva av mig, men efter att ha fått ur mig det viktigaste verbalt istället så kvarstår inte riktigt behovet.
Vilka saker man ska dela med sig av till de nära eller till de långt borta är inte alltid så lätt att avgöra. Vad vill jag berätta kontra vad blir konsekvensen av att jag berättar?
Vissa saker kanske mår bäst av att inte bli uttalade samtidigt som de kan förstöra ngt fint om de inte blir sagda. I relationer behövs förtroenden och innerlighet, en känsla av samvaro som bara uppstår när man verkligen delar med sig till varandra. Om man vågar blotta sig och göra sig sårbar.
Har pratat och ville skiva om hur mk mitt förflutna fortfarande påverkar min nutid. Hur mkt det påverkar i mina nära relationer framför allt. För det gör det, vare sig jag vill eller inte. och jag vill INTE att de ska göra det så därför jobbar jag hårt hos Cissi med att låsa upp de saker som ligger där o skaver o förstör för mig. Egentligen är jag väl som alla andra som har bättre o sämre sidor men ibland känns det som att jag bara består av sämre sidor o då är det lätt att känna sig fullständigt oälskbar. Jag har hört så många säga att de inte känner sig älskade eller uppskattade. Att leva med den uppriktiga genomträngande känslan av att det faktiskt inte går att älska mig på riktigt, är rätt plågsamt kan jag meddela. Ingenting jag kan rekommendera alls. Samtidigt som det ända du verkligen cravar och behöver ända in i djupet av din själ är att just bli älskad. På riktigt. Låter det som en trivsam o livsförenklande kombination???
Inte?? Nej det är alldeles riktigt jä--a besvärligt...hade gärna sluppit det o bett Cissi om en FF>> spolning i livet tills när jag lärt mig hantera det här bättre.
Brukar det funka att snabbspola livet framåt när man vill det??
Inte det heller...men vad i????
Du menar att jag måste tugga i mig det här o fortsätta kämpa med att må bättre?? Finns det inga genvägar??? Snälla.....
Skit oxå...
Jaja jag brukar ju lära mig en himla massa längs vägen iaf så jag tröstar mig med det o håller hårt i hatten o hoppas på att de omkring mig gör detsamma.
Vilka saker man ska dela med sig av till de nära eller till de långt borta är inte alltid så lätt att avgöra. Vad vill jag berätta kontra vad blir konsekvensen av att jag berättar?
Vissa saker kanske mår bäst av att inte bli uttalade samtidigt som de kan förstöra ngt fint om de inte blir sagda. I relationer behövs förtroenden och innerlighet, en känsla av samvaro som bara uppstår när man verkligen delar med sig till varandra. Om man vågar blotta sig och göra sig sårbar.
Har pratat och ville skiva om hur mk mitt förflutna fortfarande påverkar min nutid. Hur mkt det påverkar i mina nära relationer framför allt. För det gör det, vare sig jag vill eller inte. och jag vill INTE att de ska göra det så därför jobbar jag hårt hos Cissi med att låsa upp de saker som ligger där o skaver o förstör för mig. Egentligen är jag väl som alla andra som har bättre o sämre sidor men ibland känns det som att jag bara består av sämre sidor o då är det lätt att känna sig fullständigt oälskbar. Jag har hört så många säga att de inte känner sig älskade eller uppskattade. Att leva med den uppriktiga genomträngande känslan av att det faktiskt inte går att älska mig på riktigt, är rätt plågsamt kan jag meddela. Ingenting jag kan rekommendera alls. Samtidigt som det ända du verkligen cravar och behöver ända in i djupet av din själ är att just bli älskad. På riktigt. Låter det som en trivsam o livsförenklande kombination???
Inte?? Nej det är alldeles riktigt jä--a besvärligt...hade gärna sluppit det o bett Cissi om en FF>> spolning i livet tills när jag lärt mig hantera det här bättre.
Brukar det funka att snabbspola livet framåt när man vill det??
Inte det heller...men vad i????
Du menar att jag måste tugga i mig det här o fortsätta kämpa med att må bättre?? Finns det inga genvägar??? Snälla.....
Skit oxå...
Jaja jag brukar ju lära mig en himla massa längs vägen iaf så jag tröstar mig med det o håller hårt i hatten o hoppas på att de omkring mig gör detsamma.
onsdag 25 januari 2012
Vardagen börjar utforma sig
Med jobb, hämtningar, lämningar, barnaktiviteter, handling, städ o ja allt fix som vi alla vet ingår i en barnfamiljs vardag. Jag vände ju nyligen upp och ner på allt kring mig o mitt o står nu därför i en fas av nyorientering kring allt detta. Vem gör vad, hur löser jag ditt o datt bäst, vad begär man av varann? Bara en sån simpel sak som att planera saker tillsammans och räkna in varandras vilja och önskemål i sitt eget är faktiskt inte helt enkelt när man kommer ifrån att ha skött allt helt själv. Å andra sidan är jag ju aldrig mer ensam i ngt eller mot andra på egen hand fler gånger. Tar lite tid att vänja sig konstigt nog.
Pratade om en del skrämmande tankar idag, om extrema orättvisor som kan inträffa. Vad som faktiskt skulle kunna förstöra det alldeles perfekta. Såna saker som ger mardrömmar där jag vaknar upp alldeles genomsvettig o panikslagen. Usch!!
Att klara sig utan mediciner är emellanåt en riktig pain in the ass. Blir nojjig så in i, skakig, känner mig strypt o irritationen vill jag helst bara slippa. Men här är det stora hela sååå mkt viktigare så det är bara att tugga i sig o ta sig igenom o verkligen hoppas att det släpper snart. Jag misstänker att jag är sådär halvkul att vara runt när det är såhär....o det enda som jag egentligen vill, fastän jag framstår som så tyst, ilsk o muttrig, är att bli kramad, sedd, berörd o bekräftad. Finns det ngn som kan orka det och som kan vilja det när jag blir så??
På fredag är det bankbesök, idag gick en drös viktiga papper i postlådan och jag har jobbat som fritidsledare. Imorgon är det hel arbetsdag på samma ställe som idag o fredag en halv dag på en bondgård där ett helt kostall ska monteras. Tror där kommer bli mer jobb den närmaste tiden. En del jobb den här veckan, en halvtid faktiskt, o det känns bra. Som att jag går i rätt riktning äntligen och som att jag nu har hittat min kämparglöd igen. Jag har grymt svårt att acceptera de här perioderna då jag inte tar tag i saker som är nödvändiga, jag avskyr att se hur jag låter min tillvaro bli så tuff o svår för mig o ändå inte gör ngt åt den i tid. Visst till slut får jag alltid fart men då har det i regel tillkommit en del onödigt skröfs som jag egentligen gärna sluppit.
Så just nu är frågorna många inuti...men egentligen bara en. Kan ngn verkligen älska mig precis sån som jag är? Kan jag verkligen vara perfekt för ngn annan med den komplexitet som jag besitter. Är jag överhuvudtaget älskbar eller går jag omkring o förväntar mig ngt omöjligt?
Finns det någon som vill och kan älska mig?
Pratade om en del skrämmande tankar idag, om extrema orättvisor som kan inträffa. Vad som faktiskt skulle kunna förstöra det alldeles perfekta. Såna saker som ger mardrömmar där jag vaknar upp alldeles genomsvettig o panikslagen. Usch!!
Att klara sig utan mediciner är emellanåt en riktig pain in the ass. Blir nojjig så in i, skakig, känner mig strypt o irritationen vill jag helst bara slippa. Men här är det stora hela sååå mkt viktigare så det är bara att tugga i sig o ta sig igenom o verkligen hoppas att det släpper snart. Jag misstänker att jag är sådär halvkul att vara runt när det är såhär....o det enda som jag egentligen vill, fastän jag framstår som så tyst, ilsk o muttrig, är att bli kramad, sedd, berörd o bekräftad. Finns det ngn som kan orka det och som kan vilja det när jag blir så??
På fredag är det bankbesök, idag gick en drös viktiga papper i postlådan och jag har jobbat som fritidsledare. Imorgon är det hel arbetsdag på samma ställe som idag o fredag en halv dag på en bondgård där ett helt kostall ska monteras. Tror där kommer bli mer jobb den närmaste tiden. En del jobb den här veckan, en halvtid faktiskt, o det känns bra. Som att jag går i rätt riktning äntligen och som att jag nu har hittat min kämparglöd igen. Jag har grymt svårt att acceptera de här perioderna då jag inte tar tag i saker som är nödvändiga, jag avskyr att se hur jag låter min tillvaro bli så tuff o svår för mig o ändå inte gör ngt åt den i tid. Visst till slut får jag alltid fart men då har det i regel tillkommit en del onödigt skröfs som jag egentligen gärna sluppit.
Så just nu är frågorna många inuti...men egentligen bara en. Kan ngn verkligen älska mig precis sån som jag är? Kan jag verkligen vara perfekt för ngn annan med den komplexitet som jag besitter. Är jag överhuvudtaget älskbar eller går jag omkring o förväntar mig ngt omöjligt?
Finns det någon som vill och kan älska mig?
måndag 23 januari 2012
Fram med en blåslampa
Jag behöver nån som eldar mig i häcken o det ordentligt!!! Vad är det med mig, varför kommer jag ingen vart???
Blir ilsk som en uppretad iller som varit utan mat väldigt länge, på mig själv. ;-)
Nån som kan bidra med en blåslampa??
Blir ilsk som en uppretad iller som varit utan mat väldigt länge, på mig själv. ;-)
Nån som kan bidra med en blåslampa??
söndag 22 januari 2012
Favorit i repris
Ibland är det bara...
...så oerhört skönt att få prata o reda i saker när alla upprörda känslor har gett med sig. Då gör det så gott o värmer hjärtat. Tack Gode Gud för all kärlek du ger mig. <3
Om man får för sig att...
...skära ner sin medicin till 1/3 av den vanliga dosen så får man faktiskt skylla sig själv om man får känslan av att vilja krypa ur sitt eget skinn. Tjena alltså, känns urmysko o läskigt o ja...en massa obehagliga saker.
Men eftersom det är för en god sak, så det är absolut värt det!
I em var vi tvungna att få besök av ambulansen i Sjöbo. Frodo hoppasde ur soffan, ramlade o slog sig så illa i huvudet så han bara låg alldeles slö på golvet o gnydde om attdet gjorde jätteont. Han ville sova o orkade inte röra sig, var alldels som att hans kropp sov. Jag blev skiträdd (tänkte blödning i huvudet eller ryggmärgsskada) o slängde mig på luren till 112. Fick prata med en sjuksköterska på en gång o efter en stund kom ambulansen. Då hade Frodo hunnit somna till lite, vilket de sa var ok så länge jag kollade medvetandegraden hela tiden typ. Men när de kom ömmade han inte längre i huvudet o svarade piggt på samtal o ögonen var ok. Han visade vart han slagit sig o fick till slut en nalle av ambulanspersonalen. Efter att ha lovat mannen o kvinnan i ambulansen att han skulle ta det lugnt o äta mkt kakor (:-)) idag så åkte de igen. Så tacksam för att de kom o tog sig en kik på honom så att jag fick en utomståendes bedömning. Jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv om jag missat ngt jättefarligt hos mina barn då de gjort sig illa o därför orsakar dom skada o lidande. Usch!!
Imorgon är det MÅNGA saker som ska tas tag i. Många obehagliga o skrämmande saker, mkt ångest som ska omvandlas till energi och sedan 3,5 timmars jobb på det. Men mitt jobb e suveränt så jag längtar verkligen dit. Tror att det kan vara så att jag passar i skolmiljön kanske...
Ibland kan man behöva lite putthjälp utifrån. Lite krav i all välmening, ngn som sätter hårt mot hårt. Jag behöver det just nu. ngn som hjälper mig att se till att jag fullföljer, att jag tar ansvar o inte fegar ur. Det funkar ju verkligen inte nu. Jag har mött min överman i att ta tag i saker o ting o få saker gjorda vilket är precis vad jag behöver. Nu äntligen har jag en rejäl chans i livet!! Den ska jag ta även om det säkert kommer blixtra o spruta tårar ibland om mig...
Kram på er <3
Men eftersom det är för en god sak, så det är absolut värt det!
I em var vi tvungna att få besök av ambulansen i Sjöbo. Frodo hoppasde ur soffan, ramlade o slog sig så illa i huvudet så han bara låg alldeles slö på golvet o gnydde om attdet gjorde jätteont. Han ville sova o orkade inte röra sig, var alldels som att hans kropp sov. Jag blev skiträdd (tänkte blödning i huvudet eller ryggmärgsskada) o slängde mig på luren till 112. Fick prata med en sjuksköterska på en gång o efter en stund kom ambulansen. Då hade Frodo hunnit somna till lite, vilket de sa var ok så länge jag kollade medvetandegraden hela tiden typ. Men när de kom ömmade han inte längre i huvudet o svarade piggt på samtal o ögonen var ok. Han visade vart han slagit sig o fick till slut en nalle av ambulanspersonalen. Efter att ha lovat mannen o kvinnan i ambulansen att han skulle ta det lugnt o äta mkt kakor (:-)) idag så åkte de igen. Så tacksam för att de kom o tog sig en kik på honom så att jag fick en utomståendes bedömning. Jag skulle aldrig ha förlåtit mig själv om jag missat ngt jättefarligt hos mina barn då de gjort sig illa o därför orsakar dom skada o lidande. Usch!!
Imorgon är det MÅNGA saker som ska tas tag i. Många obehagliga o skrämmande saker, mkt ångest som ska omvandlas till energi och sedan 3,5 timmars jobb på det. Men mitt jobb e suveränt så jag längtar verkligen dit. Tror att det kan vara så att jag passar i skolmiljön kanske...
Ibland kan man behöva lite putthjälp utifrån. Lite krav i all välmening, ngn som sätter hårt mot hårt. Jag behöver det just nu. ngn som hjälper mig att se till att jag fullföljer, att jag tar ansvar o inte fegar ur. Det funkar ju verkligen inte nu. Jag har mött min överman i att ta tag i saker o ting o få saker gjorda vilket är precis vad jag behöver. Nu äntligen har jag en rejäl chans i livet!! Den ska jag ta även om det säkert kommer blixtra o spruta tårar ibland om mig...
Kram på er <3
Vaken natt igen.
Fast det började som en vanlig bjudmiddag med fina vänner, god mat o trevligt sällskap.
Vad härligt det är att få hjälp med fixandet o görandet o liksom bara en till som tänker, tar emot, välkomnar, hämtar, plockar och tar för sig. Fattar knappt...
Det är extremt tjafsigt med exet nu, jag gör inte alls som han vill o det stör naturligtvis. En dag kommer jag kanske berätta exakt vad som händer o hänt men än så länge är det alldeles för privat o svårt att prata om för att dela med mig av här. Men ikväll blev det massa tjafs per telefon ang. en massa grejor som nästan tog ner min kväll. Bestämde mig för att det jag har här framför mig var viktigasre o roligare att bry mig om och jag lyckades fokusera om på det.
När gästerna blivit hemkörda i snöyran så fick jag värsta rycket efter alla känslostormar under kvällen o rensade ut alla exets kläder o annat ur garderoberna i sovrummet (varför de ff e kvar i huset är en lång o konstig historia) o nu ligger de i en hög i vardagsrummet o ska bli nedpackade imorgon. Alla hans filmer o all musik är nedpackade o imorgon ska jag försöka orka packa ner alla hans bäcker o andra grejor så jag inte behöver ha det uppe (varför jag packar hans grejor är oxå en rätt knepig historia). Vill att huset ska bli mitt. Nästa vecka är det dags att gå till banken o försöka få i ordning på lånet så att allt står på mig, håll en tumme att banken går med på det. Vill bara få vara ifred. Självstyrande. Fri. Självgående. I kontroll. Bestämma mitt eget öde. Ni fattar grejen va?
Samtidigt som allt det här jobbiga pågår så är jag oxå riktigt lycklig. Jag är omgiven av fina vänner, riktiga vänner som finns i vått o torrt. Även när det svänger o skiftar kraftigt o fort. Fast vännerna blev klart färre när jag valde att gå den väg som många många tyckte var alldeles tokig. I min takt.
Men jag kan förklara varför... jag träffade en unik människa. En gudasänd människa just till mig. Ngn som bara är rätt o jag kände det i hjärtat, i huvudet och i benmärgen. Överallt. Och det har inte hänt innan, någonsin. Ngn som passar mig som hand i handske, som verkar vara gjord just för mig på alla plan. Och jag för honom. Då vågar man satsa, då vägrara man släppa även om världen kämpar emot. Så länge jag o barnen mår bra så är det allra viktigast. O självklart har jag sett till barnens behov, deras känslor, reaktioner o önskemål. Vad vore jag annars för mor egentligen?
Men nu är jag hemma och här tänker jag stanna.
God natt o sussa gott eller jag hoppas de flesta av er redan sover såhär dags. Kramis
Vad härligt det är att få hjälp med fixandet o görandet o liksom bara en till som tänker, tar emot, välkomnar, hämtar, plockar och tar för sig. Fattar knappt...
Det är extremt tjafsigt med exet nu, jag gör inte alls som han vill o det stör naturligtvis. En dag kommer jag kanske berätta exakt vad som händer o hänt men än så länge är det alldeles för privat o svårt att prata om för att dela med mig av här. Men ikväll blev det massa tjafs per telefon ang. en massa grejor som nästan tog ner min kväll. Bestämde mig för att det jag har här framför mig var viktigasre o roligare att bry mig om och jag lyckades fokusera om på det.
När gästerna blivit hemkörda i snöyran så fick jag värsta rycket efter alla känslostormar under kvällen o rensade ut alla exets kläder o annat ur garderoberna i sovrummet (varför de ff e kvar i huset är en lång o konstig historia) o nu ligger de i en hög i vardagsrummet o ska bli nedpackade imorgon. Alla hans filmer o all musik är nedpackade o imorgon ska jag försöka orka packa ner alla hans bäcker o andra grejor så jag inte behöver ha det uppe (varför jag packar hans grejor är oxå en rätt knepig historia). Vill att huset ska bli mitt. Nästa vecka är det dags att gå till banken o försöka få i ordning på lånet så att allt står på mig, håll en tumme att banken går med på det. Vill bara få vara ifred. Självstyrande. Fri. Självgående. I kontroll. Bestämma mitt eget öde. Ni fattar grejen va?
Samtidigt som allt det här jobbiga pågår så är jag oxå riktigt lycklig. Jag är omgiven av fina vänner, riktiga vänner som finns i vått o torrt. Även när det svänger o skiftar kraftigt o fort. Fast vännerna blev klart färre när jag valde att gå den väg som många många tyckte var alldeles tokig. I min takt.
Men jag kan förklara varför... jag träffade en unik människa. En gudasänd människa just till mig. Ngn som bara är rätt o jag kände det i hjärtat, i huvudet och i benmärgen. Överallt. Och det har inte hänt innan, någonsin. Ngn som passar mig som hand i handske, som verkar vara gjord just för mig på alla plan. Och jag för honom. Då vågar man satsa, då vägrara man släppa även om världen kämpar emot. Så länge jag o barnen mår bra så är det allra viktigast. O självklart har jag sett till barnens behov, deras känslor, reaktioner o önskemål. Vad vore jag annars för mor egentligen?
Men nu är jag hemma och här tänker jag stanna.
God natt o sussa gott eller jag hoppas de flesta av er redan sover såhär dags. Kramis
torsdag 19 januari 2012
Världen är upp och ner men ändå mer rätt än någonsin.
Ja, så kan man säga att det känns.
Var hos min samtalsterapeut idag. Det var väldigt välbehövligt, fick äntligen i lugn o ro prata igenom allt som hänt, som känts och som snurrar inuti. Vi kom naturligtvis inte hela vägen men iaf igenom det mest väsentliga. Varför jag gjort som jag gjort, vad det står för hos mig, hur det blev så här, vad jag lärt mig av allihopa och åt vilket håll jag nu vill.
Hur det blev så att jag nästan blev som en annan människa för att kunna ta mig dit jag behövde komma och hur jag tog i alldeles för hårt för att våga sätta de gränser som helt plötsligt blev nödvändiga för min känslomässiga överlevnad. Att jag har tryckt ner mina egna behov så väldigt länge så när de väl kom upp till ytan och fick syre o lite puff så sa det kabrak o både jag o andra blev ordentligt sårade. Inget jag är stolt över MEN det var nödvändigt för mig. Tyvärr. Har inte lärt mig att reglera mina försök att sätta gränser för mig själv ännu eftersom det i princip är första gången jag gör det...
Sen funderar jag på om den känslostorm jag fick emotta verkligen var helt o hållet riktad mot mig eller om vissa delar av stormen kommer från ett helt annat ursprung, från en ryggsäck ngn burit på länge, länge.
Jag har iallafall lärt mig att jag inte ska göra om det här fler gånger. Att istället försöka sätta mina gränser längs vägen och att ge mig själv tid att tänka igenom mina stora beslut länge o väl. Om det är möjligt.
Men nu, nu är jag på rätt väg för mig o i mitt liv. En helt ny okänd väg, en väg där jag än så länge känner mig lite vilsen men som jag är säker på kommer leda mig rätt, rätt väg för mig. <3
Kram och ta hand om er själva o varandra.
Var hos min samtalsterapeut idag. Det var väldigt välbehövligt, fick äntligen i lugn o ro prata igenom allt som hänt, som känts och som snurrar inuti. Vi kom naturligtvis inte hela vägen men iaf igenom det mest väsentliga. Varför jag gjort som jag gjort, vad det står för hos mig, hur det blev så här, vad jag lärt mig av allihopa och åt vilket håll jag nu vill.
Hur det blev så att jag nästan blev som en annan människa för att kunna ta mig dit jag behövde komma och hur jag tog i alldeles för hårt för att våga sätta de gränser som helt plötsligt blev nödvändiga för min känslomässiga överlevnad. Att jag har tryckt ner mina egna behov så väldigt länge så när de väl kom upp till ytan och fick syre o lite puff så sa det kabrak o både jag o andra blev ordentligt sårade. Inget jag är stolt över MEN det var nödvändigt för mig. Tyvärr. Har inte lärt mig att reglera mina försök att sätta gränser för mig själv ännu eftersom det i princip är första gången jag gör det...
Sen funderar jag på om den känslostorm jag fick emotta verkligen var helt o hållet riktad mot mig eller om vissa delar av stormen kommer från ett helt annat ursprung, från en ryggsäck ngn burit på länge, länge.
Jag har iallafall lärt mig att jag inte ska göra om det här fler gånger. Att istället försöka sätta mina gränser längs vägen och att ge mig själv tid att tänka igenom mina stora beslut länge o väl. Om det är möjligt.
Men nu, nu är jag på rätt väg för mig o i mitt liv. En helt ny okänd väg, en väg där jag än så länge känner mig lite vilsen men som jag är säker på kommer leda mig rätt, rätt väg för mig. <3
Kram och ta hand om er själva o varandra.
tisdag 17 januari 2012
Nattsuddare
För ett drygt halvår sedan sov jag gott om nätterna. Somnade elva tolv o sov till halv sju ca o tyckte redan då det var kämpigt med såpass lite sömn. Ytterligare några år tidigare behövde Jag åtta till nio timmars sömn per natt om jag inte skulle bli alldeles koko i huvudet.
Nu sover jag mellan tre o fyra timmar per natt o ibland några timmar extra. Undrar hur det skulle kännas att vara utsövd. Att faktiskt vakna av väckarklockan när den ringer på mornarna, att inte alltid bli farligt trött när jag kör eller falla i sömn så fort jag sitter med barnen i soffan. Tänk att få känna mig utsövd. Att få leva en hel dag utan dåligt samvete eller att slippa känna mig kass.
Aptiten är iaf åter Tba i mitt liv, på gott o ont, kanske mest på gott även om jag gärna slipper gå upp igen. Det viktigaste är dock att jag får må bra och dit kämpar jag hårt för att komma.
Nu hoppas jag på bättre tur med sömnen.
Nu sover jag mellan tre o fyra timmar per natt o ibland några timmar extra. Undrar hur det skulle kännas att vara utsövd. Att faktiskt vakna av väckarklockan när den ringer på mornarna, att inte alltid bli farligt trött när jag kör eller falla i sömn så fort jag sitter med barnen i soffan. Tänk att få känna mig utsövd. Att få leva en hel dag utan dåligt samvete eller att slippa känna mig kass.
Aptiten är iaf åter Tba i mitt liv, på gott o ont, kanske mest på gott även om jag gärna slipper gå upp igen. Det viktigaste är dock att jag får må bra och dit kämpar jag hårt för att komma.
Nu hoppas jag på bättre tur med sömnen.
måndag 16 januari 2012
Himmel o helvete
...just nu är det åt helvete.
Och ja jag vågar säga så fastän jag är troende o kyrklig o kristen. Har svårt att se det som ngt fel.
Och ja jag vågar säga så fastän jag är troende o kyrklig o kristen. Har svårt att se det som ngt fel.
Music maestro!
Bra inspiration o visa ord i dagens situation.
God natt o sussa gott alla pinglor o pojkar :-))
söndag 15 januari 2012
Nyvaken
Vid den här tiden tant Rosenlund... Skäms på sig ;-))
Jösses vilken kväll o natt. Mamma Mia!!
Jösses vilken kväll o natt. Mamma Mia!!
Love is life
Sån otroligt grym kväll vi har, helt otroligt. O den verkar inte vara slut på länge än...shit alltså, förutom för en vecka sedan så var det superlänge sedan jag skrattade så här mkt. Jösses vad lyckligt lottad jag är!!!
Riktigt bra lördag
Malmömorgon, biltur, motion, mys, fix o musik, middag med goda vänner o lite partaj på slutet. Haft en otroligt bra lördag full av kärlek och förtröstan.
lördag 14 januari 2012
fredag 13 januari 2012
Kinamat, promenad, chips o mys
Låter som en riktigt bra fredagskväll, eller hur?
Jo så bra har jag det ikväll minsann. Känner mig lyckligt lottad som kan få ha det så bra när livet egentligen borde vara helt o kaos. Kaos är det dock ff förvisso men jag börjar kunna skönja ljusen i slutet av tunneln samtidigt som jag har en stark o bra lykta alldeles vid min sida.
En sån där underlig lykta som inte bara behövs när livet känns kolmörkt utan även är lika viktigt soliga dagar. Då kan den nämligen förvandlas till skuggivare eller bara rent sällskap.
Tänk att just jag, lilla, lilla jag har fått den här gåvan i mitt liv. Får känna sån trygghet, sån teamkänsla, sånt stöd. Har svårt att på ett plan känna mig välförtjänt av detta efter att ha utsatt min omgivning för sårande händelser samtidigt som jag känner att äntligen äntligen har jag fått det jag längtat efter ungefär sedan jag föddes.
Hur många har egentligen den turen att verkligen få vakna upp morgon efter morgon o känna att man äntligen har fått o nått dit ens inre har lngtat hela livet. Jag inbillar mig att det inte är så månag som fått uppleva den känslan på riktigt o därför känner jag en djup tacksamhet över att jag nu får leva i denna känsla.
Tänk att jag vågar skriva såhär om det jag nu uppelver, att jag vågar tro så på det, vågar verkligen leva i känslan. Jag förstår det inte själv, jag brukar vara jätterädd o försiktig men för första gången nånsin finns det ngn i mitt liv som ger lika mkt som jag o som bekräftar lika mkt som jag. Som vill samma saker som jag . Vi är nog inte som så mnga andra men vi passar varann alldeles perfekt. Tankar poppar upp i mitt huvud när jag skriver kring att jag kommer se tba på det här inlägget o kanske fler framöver med ett överseende och milt nedlåtande om det en dag tar slut men faktum är att jag verkligen inte tror det kommer göra det. Jag tror det kommer vara vi nu. Mkt konstigt o inte alls likt mitt vanliga sargade jag att våga tänka eller uttrycka den känslan.
Samtalade igår på temat, lyxliv eller kärlek??
Jag undrar verkligen på djupet om jag verkligen vill ha ett lyxliv...visst ekonomisk mycket större frihet än nu så man kan resa o göra lite mer av det man drömmer om är klart inte helt fel men jag känner i djupet av mitt hjärta att det är kärleken som behövs allra mest ändå.
Har du sann äkta kärlek i ditt liv där du blir sedd, bekräftad och älskad så är lyxen redan där. Då behöver du inte så mkt mer. Då kämpar man tillsammans genom det tuffa o njuter tillsammans av det som ger glädje och ro. Ett känslomässigt uppfyllande är så oerhört mkt mer värt än all lyx och allt materiellt i hela världen. Sen är det materiella roligt o ibland även nödvändigt för bland annat barnens känsla av sig själva inför andra o visst så får det val vara då, mina barn ska inte behöva bli försökskaniner i något socialt experiment, även om jag som person kan tycka att vårt lyxkonsumernade tar upp allt för stor del av våra liv och jordens resurser. Blev så stolt över Embla idag när hon satt vid mellisbordet o sa att hon längtade efter att få gå till Sjöbos second hand affär. För, som hon uttryckte det, där är ju mkt bättre att handla än att handla allt nytt. Min lilla stora kloka tjej :-)
Hoppas du får en bra fredag och resterande helg <3. Jag tänker iaf göra mitt bästa för att jag ska få det.
Jo så bra har jag det ikväll minsann. Känner mig lyckligt lottad som kan få ha det så bra när livet egentligen borde vara helt o kaos. Kaos är det dock ff förvisso men jag börjar kunna skönja ljusen i slutet av tunneln samtidigt som jag har en stark o bra lykta alldeles vid min sida.
En sån där underlig lykta som inte bara behövs när livet känns kolmörkt utan även är lika viktigt soliga dagar. Då kan den nämligen förvandlas till skuggivare eller bara rent sällskap.
Tänk att just jag, lilla, lilla jag har fått den här gåvan i mitt liv. Får känna sån trygghet, sån teamkänsla, sånt stöd. Har svårt att på ett plan känna mig välförtjänt av detta efter att ha utsatt min omgivning för sårande händelser samtidigt som jag känner att äntligen äntligen har jag fått det jag längtat efter ungefär sedan jag föddes.
Hur många har egentligen den turen att verkligen få vakna upp morgon efter morgon o känna att man äntligen har fått o nått dit ens inre har lngtat hela livet. Jag inbillar mig att det inte är så månag som fått uppleva den känslan på riktigt o därför känner jag en djup tacksamhet över att jag nu får leva i denna känsla.
Tänk att jag vågar skriva såhär om det jag nu uppelver, att jag vågar tro så på det, vågar verkligen leva i känslan. Jag förstår det inte själv, jag brukar vara jätterädd o försiktig men för första gången nånsin finns det ngn i mitt liv som ger lika mkt som jag o som bekräftar lika mkt som jag. Som vill samma saker som jag . Vi är nog inte som så mnga andra men vi passar varann alldeles perfekt. Tankar poppar upp i mitt huvud när jag skriver kring att jag kommer se tba på det här inlägget o kanske fler framöver med ett överseende och milt nedlåtande om det en dag tar slut men faktum är att jag verkligen inte tror det kommer göra det. Jag tror det kommer vara vi nu. Mkt konstigt o inte alls likt mitt vanliga sargade jag att våga tänka eller uttrycka den känslan.
Samtalade igår på temat, lyxliv eller kärlek??
Jag undrar verkligen på djupet om jag verkligen vill ha ett lyxliv...visst ekonomisk mycket större frihet än nu så man kan resa o göra lite mer av det man drömmer om är klart inte helt fel men jag känner i djupet av mitt hjärta att det är kärleken som behövs allra mest ändå.
Har du sann äkta kärlek i ditt liv där du blir sedd, bekräftad och älskad så är lyxen redan där. Då behöver du inte så mkt mer. Då kämpar man tillsammans genom det tuffa o njuter tillsammans av det som ger glädje och ro. Ett känslomässigt uppfyllande är så oerhört mkt mer värt än all lyx och allt materiellt i hela världen. Sen är det materiella roligt o ibland även nödvändigt för bland annat barnens känsla av sig själva inför andra o visst så får det val vara då, mina barn ska inte behöva bli försökskaniner i något socialt experiment, även om jag som person kan tycka att vårt lyxkonsumernade tar upp allt för stor del av våra liv och jordens resurser. Blev så stolt över Embla idag när hon satt vid mellisbordet o sa att hon längtade efter att få gå till Sjöbos second hand affär. För, som hon uttryckte det, där är ju mkt bättre att handla än att handla allt nytt. Min lilla stora kloka tjej :-)
Hoppas du får en bra fredag och resterande helg <3. Jag tänker iaf göra mitt bästa för att jag ska få det.
Fredag morgon
God morgon alla sköna bönor och stolta herrar:-) Idag är det en grej o fixardag. Frodo e hemma med mig idag o tankar lite mammakärlek. Vi ska gå till biblioteket, banken, affären, till dagis o lämna blankett, till kompisar o lämna bok, vi ska fixa logistik inför helgen och jag ska städa här hemma. Ngt som e long overdue pga den senaste tidens turbulens. Igår kväll satt jag och fyllde i blanketter o gick igenom formulär o papper i flera timmar. Känns bra så här i efterhand att få saker gjorda. Just det, jag ska hinna söka jobb idag med:-)
Turbulensen börjar sakta men säkert lägga sig och det enda som kommer få den att lägga sig är tiden och kärleken så jag väntar in o tar hand om kärleken till de mina så länge.
Kram på er o hoppas vi får en härlig fredag den 13'nde..... Hehe
Turbulensen börjar sakta men säkert lägga sig och det enda som kommer få den att lägga sig är tiden och kärleken så jag väntar in o tar hand om kärleken till de mina så länge.
Kram på er o hoppas vi får en härlig fredag den 13'nde..... Hehe
torsdag 12 januari 2012
tisdag 10 januari 2012
lördag 7 januari 2012
Slapp lördag
Verkligen bara tagit det lugnt idag. Härlig lång promenad, handla mat, lunch, te o prat, lite godis och nu te o macka. Ska läsa lite i Natascha Kampuschs bok o vid nio blir det film. Det är väldigt mysigt o välbehövligt men av ngn anledning har jag jättesvårt att varva ner o njuta. Känns som om jag är på språng hela tiden. Men får skylla mig själv. De sista veckornas turbulens är ju ingen annans fel än just bara mitt eget.
fredag 6 januari 2012
torsdag 5 januari 2012
Musik som gör mig stark just nu :-)
Den här låten från Mamma Mia filmen är absolut inte ngn direkt singellåt men jag älskar den o blir alltid så glad av videoen. Påminner mig mkt om mitt liv före jag träffade min ex-make. Om hur jag levde o tänkte.
Enjoy!
Dagens musik...
Den här låten har jag lyssnat om och om och om igen på idag. Känns verkligen som jag just nu.
Totalt fascinerad av...
Värmen, medmänskligheten, vänligheten, ömheten och förståelsen jag möter omkring mig nu.
Verkligen ngt alldeles otroligt som händer, blir så varm o lycklig o trygg av alla dessa underbara människors omsorger.
Jösses, tänk att jag verkligen är så lyckligt lottad....
Kan inte låta bli att lite undra om jag verkligen är värd allt det här. Det är så överväldigande mkt, fantastiskt att en enda människa kan få ta emot så mkt kärlek.
In aw...
Verkligen ngt alldeles otroligt som händer, blir så varm o lycklig o trygg av alla dessa underbara människors omsorger.
Jösses, tänk att jag verkligen är så lyckligt lottad....
Kan inte låta bli att lite undra om jag verkligen är värd allt det här. Det är så överväldigande mkt, fantastiskt att en enda människa kan få ta emot så mkt kärlek.
In aw...
onsdag 4 januari 2012
Att separera
Är inte lätt. Helgen har varit kaosartad minst sagt o nu har vi påbörjat processen att komma rätt igen. Jag sitter o ringer o fixar en massa för att återta kontrollen över mitt liv. Det är en skön känsla att få kontroll igen. Själv kunna styra inkomster o utgifter, val, bortval och tillval.
Kunna styra min tid, och min planering. Kunna vara pålitlig och att det går att räkna med mig. Det längtar jag efter.
Sen är det klart att det kommer finnas en massa nackdelar oxå, man bli ju mer låst hemma som ensamstående naturligtvis på gott o ont. Barnen får långa dagar på dagis och i skola vilket särskilt min lilla son kommer få det hyfsat tufft med tror jag. Men man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt funka bra med. Vi kan, vi kommer och vi ska hitta bra rutiner som verkligen funkar för oss.
Just idag är jag positiv i min inställning till separationen men det kommer självklart komma dagar då jag önskar att jag hade hjälp av en annan vuxen här hemma igen. Dock inte av min blivande ex-man, det tåget är kört på alla plan. Tack o lov har jag en hel drös underbara människor runt mig som stöttar, peppar, lyssnar och bara finns när jag behöver det. Som kan hjälpa till med barnen emellanåtså att livspusslet går ihop.
Vi hade en diskusssion här hemma om hur man är en bra föreild för ngn annan. Hur man bör leva för att vara en bra kurator till er som skriver till mig om övergrepp och misshandel, om att ni vill dö och att ni skadar er. Alla olika men ändå mkt lika i era berättelser. Önskar ibland att ni hade kunnat hjälpa varann på ngt vis här på sidan. Tror att många av er bisitter en enorm mängd kunskap o vettighet kring dåligt mående o att ni hade kunnat dela med er av de positiva ni lärt er att ta till er för att klara er tillvaro så bra som möjligt.
Måste jag vara felfri och aldrig själv utsätta mig för potentiellt farliga situationer för att vara en bra hjälp? Eller kan det vara ok om jag gör en massa fel, om jag lär mig av felen och omsätter dom till kunskap jag kan dela med mig av och som ökar min förståelse för andras lidande. Fungerar jag i egenskap av kurator som en förebild för er? Är det så då att mitt liv måste gå perfekt till hela tiden, kommer det göra er mer välmående eller kan det faktum att även jag fuckar upp mitt liv ibland men faktiskt stannar kvar i det o reder ut det, stärka en annan människa som oxå har det tufft? Vad tycker du??
Kunna styra min tid, och min planering. Kunna vara pålitlig och att det går att räkna med mig. Det längtar jag efter.
Sen är det klart att det kommer finnas en massa nackdelar oxå, man bli ju mer låst hemma som ensamstående naturligtvis på gott o ont. Barnen får långa dagar på dagis och i skola vilket särskilt min lilla son kommer få det hyfsat tufft med tror jag. Men man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt funka bra med. Vi kan, vi kommer och vi ska hitta bra rutiner som verkligen funkar för oss.
Just idag är jag positiv i min inställning till separationen men det kommer självklart komma dagar då jag önskar att jag hade hjälp av en annan vuxen här hemma igen. Dock inte av min blivande ex-man, det tåget är kört på alla plan. Tack o lov har jag en hel drös underbara människor runt mig som stöttar, peppar, lyssnar och bara finns när jag behöver det. Som kan hjälpa till med barnen emellanåtså att livspusslet går ihop.
Vi hade en diskusssion här hemma om hur man är en bra föreild för ngn annan. Hur man bör leva för att vara en bra kurator till er som skriver till mig om övergrepp och misshandel, om att ni vill dö och att ni skadar er. Alla olika men ändå mkt lika i era berättelser. Önskar ibland att ni hade kunnat hjälpa varann på ngt vis här på sidan. Tror att många av er bisitter en enorm mängd kunskap o vettighet kring dåligt mående o att ni hade kunnat dela med er av de positiva ni lärt er att ta till er för att klara er tillvaro så bra som möjligt.
Måste jag vara felfri och aldrig själv utsätta mig för potentiellt farliga situationer för att vara en bra hjälp? Eller kan det vara ok om jag gör en massa fel, om jag lär mig av felen och omsätter dom till kunskap jag kan dela med mig av och som ökar min förståelse för andras lidande. Fungerar jag i egenskap av kurator som en förebild för er? Är det så då att mitt liv måste gå perfekt till hela tiden, kommer det göra er mer välmående eller kan det faktum att även jag fuckar upp mitt liv ibland men faktiskt stannar kvar i det o reder ut det, stärka en annan människa som oxå har det tufft? Vad tycker du??
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)