För ikväll e jag på gnällhumör.
Jag har jordens himla abstinens/ångest/symptom av att jag slutat med två av tre mediciner, håller på att bli tokig o säkert driver jag min omgiving halvt i galenskap med...
Jag e så otroligt nojjig, orolig, ifrågasättande, rädd och bekräftelsebehövande att jag håller på att driva mig själv till vansinne. Känns som att allt som händer runt mig är mitt fel. Drömmer fruktansvärda mardrömmar om nätterna o svek, övergivanden o våldsbrott och var morgon vaknar jag helt sjöblöt av svett och ångesten kryper i mig heeeela tiden så jag skakar o har spänningsont i kroppen. Får mina ryggkramper o bröstkramper på kvällarna, har en nu btw... gör ont att sitta upp.
O eftersom jag gör det jag gör så vet jag ju natutligtvis vad som hjälper bäst. Det är INTE arr göra det som sinnet o kroppen o tankarna säger åt mig. Skulle jag lyda dom skulle jag be om befräftelse o återbekräftelse hela tiden, jag skulle isolera mig, sjuka mig, sova och bara grina mest hela tiden. Visst jag bör ta det lite lugnare än vanligt just nu eftersom jag har mkt runt mig o i mig, men att bara lägga av hjälper inte mig alls, eller ngn med ångest.
Att försöka vara ute mkt o vara fysiskt aktiv, att äta regelbundet, att sova ca 8 timmar per natt och att umgås med andra men kanske inte till överdrift utan istället vara med de jag är trygg med. Att läsa igenom mina KBT papper för att lära mig att komma runt återbekräftelsebehovet och att försöka tänka långssktigt o på det viset vara snäll mot mig själv. Att göra ngt jag njuter av varje dag. Att ägna min tid åt barnen o kärleken istället för åt hushållsgöromål. Att ge mig själv tid för reflektion o vila, återhämtning o andningspauser. Just nu blir det inte nåt sånt typ alls eftersom vardagen rullar på väldigt fort nu iom jobb och att barnen är hos mig nästan alltid.
I helgen ska barnen vara hos sin pappa en natt iaf o då ska jag försöka vila o återhämta mig så mkt det bara går.
Om jag förstår min omgivning rött så är det många som säger att man inte är läplig att hjälpa anadra om man själv inte mår så bra. Det stämmer till viss del, särskilt nu som när mitt liv verkligen varit kaos, min ork tog totalslut och jag verkligen bara behövde vila o tanka kärlek. Då är man inte bra på att hjälpa o därför bromsade jag med chatterna då o tog en paus.
MÅnga tycker att jag är galen som elar med mig så öppet om mina tankar o känslor här. Eftersom det ju faktiskt är såpass privat som det är. Min tanke med det är att kanske kan ngn annan känna igen sig i mina tankar o känslor o kunna bli hjälpta av de förslag på hjälp o vägar att gå som jag försöker delge med. Kanske kan det bara vara oerhört skönt att få läsa om att det finns fler som känner som jag, som tänker som jag o som gör som jag gör. Att jag är mänsklig med ett besvärligt förflutet, att jag ibland tar beslut som ingen förståroch tyvärr sårar andra fastän jag absolut inte vill är end el av mig, Mia. Jag är som människor är mest, kanske lite sämre, mer egoistisk o kallhjärtad. Eller kanske lite varmare, omtänksam och för snäll. Du kommer få olika svar beroende på vem du frågar. Jag är jag o andra kommer alltid ha åsikter o jag kommer troligen mesta delen av mitt liv vilja att alla ska älska mig o uppskatta mig och lära mig steg för steg att jag faktiskt har rätt att säga ifrån, sätta gränser o tro på mig själv.. Det tar tid, som allt inre uppbyggnadsarbete....
Nu har jag kommit till stadiet där jag oroar mig för att jag oroar mig. Logiskt?? Nej inte ett dugg, ångestdrivna tankar är inte logiska alls. Det gäller att komma ihåg det. Att låta dom få vara här i huvudet men att ändå ff behålla kontrollen själv. Svårt men långt ifrån omöjligt.
Nu ska jag göra ett nytt försöka att sova så jag orkar upp o jobba hårt imorgon med :-) Gonatt o ta hand om er o varandra <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar