Vardagen börjar utforma sig

Med jobb, hämtningar, lämningar, barnaktiviteter, handling, städ o ja allt fix som vi alla vet ingår i en barnfamiljs vardag. Jag vände ju nyligen upp och ner på allt kring mig o mitt o står nu därför i en fas av nyorientering kring allt detta. Vem gör vad, hur löser jag ditt o datt bäst, vad begär man av varann? Bara  en sån simpel sak som att planera saker tillsammans och räkna in varandras vilja och önskemål i sitt eget är faktiskt inte helt enkelt när man kommer ifrån att ha skött allt helt själv. Å andra sidan är jag ju aldrig mer ensam i ngt eller mot andra på egen hand fler gånger. Tar lite tid att vänja sig konstigt nog.

Pratade om en del skrämmande tankar idag, om extrema orättvisor som kan inträffa. Vad som faktiskt skulle kunna förstöra det alldeles perfekta. Såna saker som ger mardrömmar där jag vaknar upp alldeles genomsvettig o panikslagen. Usch!!

Att klara sig utan mediciner är emellanåt en riktig pain in the ass. Blir nojjig så in i, skakig, känner mig strypt o irritationen vill jag helst bara slippa. Men här är det stora hela sååå mkt viktigare så det är bara att tugga i sig o ta sig igenom o verkligen hoppas att det släpper snart. Jag misstänker att jag är sådär halvkul att vara runt när det är såhär....o det enda som jag egentligen vill, fastän jag framstår som så tyst, ilsk o muttrig, är att bli kramad, sedd, berörd o bekräftad. Finns det ngn som kan orka det och som kan vilja det när jag blir så??

På fredag är det bankbesök, idag gick en drös viktiga papper i postlådan och jag har jobbat som fritidsledare. Imorgon är det hel arbetsdag på samma ställe som idag o fredag en halv dag på en bondgård där ett helt kostall ska monteras. Tror där kommer bli mer jobb den närmaste tiden. En del jobb den här veckan, en halvtid faktiskt, o det känns bra. Som att jag går i rätt riktning äntligen och som att jag nu har hittat min kämparglöd igen. Jag har grymt svårt att acceptera de här perioderna då jag inte tar tag i saker som är nödvändiga, jag avskyr att se hur jag låter min tillvaro bli så tuff o svår för mig o ändå inte gör ngt åt den i tid. Visst till slut får jag alltid fart men då har det i regel tillkommit en del onödigt skröfs som jag egentligen gärna sluppit.

Så just nu är frågorna många inuti...men egentligen bara en. Kan ngn verkligen älska mig precis sån som jag är? Kan jag verkligen vara perfekt för ngn annan med den komplexitet som jag besitter. Är jag överhuvudtaget älskbar eller går jag omkring o förväntar mig ngt omöjligt?

Finns det någon som vill och kan älska mig?