Fast det började som en vanlig bjudmiddag med fina vänner, god mat o trevligt sällskap.
Vad härligt det är att få hjälp med fixandet o görandet o liksom bara en till som tänker, tar emot, välkomnar, hämtar, plockar och tar för sig. Fattar knappt...
Det är extremt tjafsigt med exet nu, jag gör inte alls som han vill o det stör naturligtvis. En dag kommer jag kanske berätta exakt vad som händer o hänt men än så länge är det alldeles för privat o svårt att prata om för att dela med mig av här. Men ikväll blev det massa tjafs per telefon ang. en massa grejor som nästan tog ner min kväll. Bestämde mig för att det jag har här framför mig var viktigasre o roligare att bry mig om och jag lyckades fokusera om på det.
När gästerna blivit hemkörda i snöyran så fick jag värsta rycket efter alla känslostormar under kvällen o rensade ut alla exets kläder o annat ur garderoberna i sovrummet (varför de ff e kvar i huset är en lång o konstig historia) o nu ligger de i en hög i vardagsrummet o ska bli nedpackade imorgon. Alla hans filmer o all musik är nedpackade o imorgon ska jag försöka orka packa ner alla hans bäcker o andra grejor så jag inte behöver ha det uppe (varför jag packar hans grejor är oxå en rätt knepig historia). Vill att huset ska bli mitt. Nästa vecka är det dags att gå till banken o försöka få i ordning på lånet så att allt står på mig, håll en tumme att banken går med på det. Vill bara få vara ifred. Självstyrande. Fri. Självgående. I kontroll. Bestämma mitt eget öde. Ni fattar grejen va?
Samtidigt som allt det här jobbiga pågår så är jag oxå riktigt lycklig. Jag är omgiven av fina vänner, riktiga vänner som finns i vått o torrt. Även när det svänger o skiftar kraftigt o fort. Fast vännerna blev klart färre när jag valde att gå den väg som många många tyckte var alldeles tokig. I min takt.
Men jag kan förklara varför... jag träffade en unik människa. En gudasänd människa just till mig. Ngn som bara är rätt o jag kände det i hjärtat, i huvudet och i benmärgen. Överallt. Och det har inte hänt innan, någonsin. Ngn som passar mig som hand i handske, som verkar vara gjord just för mig på alla plan. Och jag för honom. Då vågar man satsa, då vägrara man släppa även om världen kämpar emot. Så länge jag o barnen mår bra så är det allra viktigast. O självklart har jag sett till barnens behov, deras känslor, reaktioner o önskemål. Vad vore jag annars för mor egentligen?
Men nu är jag hemma och här tänker jag stanna.
God natt o sussa gott eller jag hoppas de flesta av er redan sover såhär dags. Kramis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar