Att separera

Är inte lätt. Helgen har varit kaosartad minst sagt o nu har vi påbörjat processen att komma rätt igen. Jag sitter o ringer o fixar en massa för att återta kontrollen över mitt liv. Det är en skön känsla att få kontroll igen. Själv kunna styra inkomster o utgifter, val, bortval och tillval.
Kunna styra min tid, och min planering. Kunna vara pålitlig och att det går att räkna med mig. Det längtar jag efter.

Sen är det klart att det kommer finnas en massa nackdelar oxå, man bli ju mer låst hemma som ensamstående naturligtvis på gott o ont. Barnen får långa dagar på dagis och i skola vilket särskilt min lilla son kommer få det hyfsat tufft med tror jag. Men man vet ju aldrig, det kan ju faktiskt funka bra med. Vi kan, vi kommer och vi ska hitta bra rutiner som verkligen funkar för oss.

Just idag är jag positiv i min inställning till separationen men det kommer självklart komma dagar då jag önskar att jag hade hjälp av en annan vuxen här hemma igen. Dock inte av min blivande ex-man, det tåget är kört på alla plan. Tack o lov har jag en hel drös underbara människor runt mig som stöttar, peppar, lyssnar och bara finns när jag behöver det. Som kan hjälpa till med barnen emellanåtså att livspusslet går ihop.

Vi hade en diskusssion här hemma om hur man är en bra föreild för ngn annan. Hur man bör leva för att vara en bra kurator till er som skriver till mig om övergrepp och misshandel, om att ni vill dö och att ni skadar er. Alla olika men ändå mkt lika i era berättelser. Önskar ibland att ni hade kunnat hjälpa varann på ngt vis här på sidan. Tror att många av er bisitter en enorm mängd kunskap o vettighet kring dåligt mående o att ni hade kunnat dela med er av de positiva ni lärt er att ta till er för att klara er tillvaro så bra som möjligt.
Måste jag vara felfri och aldrig själv utsätta mig för potentiellt farliga situationer för att  vara en bra hjälp? Eller kan det vara ok om jag gör en massa fel, om jag lär mig av felen och omsätter dom till kunskap jag kan dela med mig av och som ökar min förståelse för andras lidande. Fungerar jag i egenskap av kurator som en förebild för er? Är det så då att mitt liv måste gå perfekt till hela tiden, kommer det göra er mer välmående eller kan det faktum att även jag fuckar upp mitt liv ibland men faktiskt stannar kvar i det o reder ut det, stärka en annan människa som oxå har det tufft? Vad tycker du??