För en stund sedan var jag desperat efter att få skriva av mig, men efter att ha fått ur mig det viktigaste verbalt istället så kvarstår inte riktigt behovet.
Vilka saker man ska dela med sig av till de nära eller till de långt borta är inte alltid så lätt att avgöra. Vad vill jag berätta kontra vad blir konsekvensen av att jag berättar?
Vissa saker kanske mår bäst av att inte bli uttalade samtidigt som de kan förstöra ngt fint om de inte blir sagda. I relationer behövs förtroenden och innerlighet, en känsla av samvaro som bara uppstår när man verkligen delar med sig till varandra. Om man vågar blotta sig och göra sig sårbar.
Har pratat och ville skiva om hur mk mitt förflutna fortfarande påverkar min nutid. Hur mkt det påverkar i mina nära relationer framför allt. För det gör det, vare sig jag vill eller inte. och jag vill INTE att de ska göra det så därför jobbar jag hårt hos Cissi med att låsa upp de saker som ligger där o skaver o förstör för mig. Egentligen är jag väl som alla andra som har bättre o sämre sidor men ibland känns det som att jag bara består av sämre sidor o då är det lätt att känna sig fullständigt oälskbar. Jag har hört så många säga att de inte känner sig älskade eller uppskattade. Att leva med den uppriktiga genomträngande känslan av att det faktiskt inte går att älska mig på riktigt, är rätt plågsamt kan jag meddela. Ingenting jag kan rekommendera alls. Samtidigt som det ända du verkligen cravar och behöver ända in i djupet av din själ är att just bli älskad. På riktigt. Låter det som en trivsam o livsförenklande kombination???
Inte?? Nej det är alldeles riktigt jä--a besvärligt...hade gärna sluppit det o bett Cissi om en FF>> spolning i livet tills när jag lärt mig hantera det här bättre.
Brukar det funka att snabbspola livet framåt när man vill det??
Inte det heller...men vad i????
Du menar att jag måste tugga i mig det här o fortsätta kämpa med att må bättre?? Finns det inga genvägar??? Snälla.....
Skit oxå...
Jaja jag brukar ju lära mig en himla massa längs vägen iaf så jag tröstar mig med det o håller hårt i hatten o hoppas på att de omkring mig gör detsamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar