Onsdag kväll

Det har varit lite tomt på blogginlägg det senaste. Tänkte skicka en bild imorse innan intervjun men jag hann inte :-) Det var mkt imorse o det började med att jag försov mig lite o fick jäkta dottern o mig genom hela morgonen. Kändes inte OK. Hon ska inte behöva jäkta för att jag inte kan masa mig ur sängen i rätt tid.
Har sovit, eller ja, sover fortfarande, lite dåligt på nätterna, kommer inte i säng, mkt som drar o ska göras, mkt som tänks och mkt känslor som far fram o tba i ilfart.

När jag kom till jobbet innan fick jag höra att jag såg piggare ut än när de såg mig sist för ungefär en vecka sedan...lustigt för jag känner  mig mkt tröttare nu än då. Jag har inte ens varit ute o rört på mig idag, har inte haft ngn ork alls och ingen tid helelr om jag ska vara ärlig. Eller jo jag hade kunnat springa den där stunden när jag valde att sova inför min jobbnatt. Men just den prioriteringen var nog ganska klok :-)

Min mobil krånglar med mig o det är INTE bra just nu när jag fungerar som livlina för en tjej. Det är verkligen inte bra o jag förstår inte riktigt varför det blir så...störigt. Får ringa mobiloperatören imorgon...

Tankar om ensamhet o ansvar far igenom mitt huvud. Tankar kring hur många gånger man kan ge sig själv o andra en chans. Vad som är viktigast att prioritera i livet. Är jag rädd för ensamhet? Är jag rädd för mörker? Jag är rädd för att barnen ska bli kidnappade. Jag är skitarg för att det finns pedofiler som utnyttjar små barn skoningslöst. Vad är viktigast för mig att ta tag i när det kommer till mig själv? Hur klarar jag ensamheten när jag väl står där med den i famnen, får jag panik då? Eller har jag vuxit ur den skräcken? Hur ska vi klara vår ekonomi? Hur ska jag klarad en själv sedan? Hur ska man prioritera när räkningarn tar över? Vilka är mina riktiga vänner? Finns de verkligen där om jag står ensam o rädd? Tycker de verkligen om mig eller står de mest ut med mig? Kan jag verkligen klara av ett riktigt socionomjobb utan att krakelera o gå i bitar inom några månader o återigen får börja om på noll? Vart går mina gränser? Hjälper jag egentligen någon eller är jag mest en stor bluff som tror  att jag är ngt? Kan jag någonsin bli en sån mamma som jag vill vara till mina barn? Trygg o stark o lugn alltid... Kan jag någonsin blir en dotter som min pappa kan vara stolt över? Kan Gud verkligen älska mig även om jag gör så många fel var dag o verkligen inte alltid prioriterar min tro o det den säger??? Kan jag verkligen bli godkänd?? Är jag svår att leva med, elak o hårdhjärtad?

Vi är många som går o bär på inre tvivel...inte bara ni...
Kram o hoppas ni får sova gott <3