Just nu så funderar jag mkt kring att vi alla accepterar så olika behandling från vår omvärld. Alla känner inte helt själva när det är dags att dra en gräns för hur mkt andra får kränka o skada en. Vissa står ut med åratal av fysisk o psykisk misshandel fastän omgivningen försöker hjälpa dom. Alla har inte så lätt att dra en självklar o fast gräns. Ibland vet man inte säkert om det kanske är jag som överdriver eller så tänker man att, men jag är ju inte perfekt själv, eller så tycker man verkligen att man är värd att bli behandlad illa. Hur som så blir ju resultatet att man stannar. Vad är det som ska till för att vars en ens gräns ska bli nådd? Att man dör? Att barnen far illa? Att man själv inte klarar av att skapa sig ett liv som fungerar pga den andres mående o beteenden?
Nu över till ngt helt annat. Embla spelar klarinett en gång i veckan o har nu fått i uppgift att öva in några sånger inför julkonserten som stråkintrumenteleverna ska ha snart. Idag roade hon sig lite extra o bad mig filma: Tyvärr får jag bara in det på tvären :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar