mig från livet lite. Eller är det måhända detta som är livet?
Att sitta o bara se sig omkring, blippa lite på tangenterna, sippa på sitt te och andas...
Det är det nog vid närmare eftertanke, en del av ett liv som på många sätt är så oerhört bra. Jag är verkligen lyckligt lottad. Många vänner, en härlig kyrka, sååå fina barn, en fin Lin och en underbar pappa. Ett varmt o bra hus, ljus i lamporna, en lagom o vacker trädgård, en frys som är överfull med mat, jag får delvis jobba med det jag älskar (Onlinekuratorn o allt runt omkring det) och jag går en superintressant kurs. Tänk vad bra jag har det.
Mitt samtal här innan var väldigt välbehövligt, det kom fram många saker som jag inte riktigt haft klart för mig. Varför vissa saker blir oerhört viktiga för mig utan att de egentligen behöver vara det. De är saker som jag egentligen borde kunna släppa o bara njuta av när de finns o i övrigt bara finnas o njuta av det liv jag redan har. Nu fick jag en del av förklaringen till varför det blir så och kan visa mig själv större förståelse o kunna förändra i grunden.
Varför är det så tabu med psykiska problem, att gå o prata med ngn regelbundet under en tid i ens liv är ngt alla borde göra. För alla har vi saker som krånglar till det för oss i våra nära relationer, varför då inte ta chansen att göra ngt åt det? Att man går i samtal behöver absolut inte betyda att det är inläggning nästa som gäller, eller hur?
Jag går i samtal varje vecka i princip samt att jag för min egen utvecklings skull, jag går en kurs i KBT där jag lär mig supermkt om mig själv vilket i längden kommer göra mig bättre på att hjälpa er och dessutom kommer det att göra mig bättre på att ta hand om mig själv, mina vänner, mina barn o min respektive. Jag tycker det är en styrka att ta tag i saker o ting o på det viset ge mig själv en chans till harmoni och lycka...
Bara för att jag gjort detta val betyder det inte att jag är psykiskt sjuk, att jag är svag eller ostabil. Jag är nog pålitligare o stabilare än många andra vad det gäller att få en vardag att flyta. Om jag får säga det själv. Att det däremot gungar lite inuti vad det gäller självkänsla och tankar kring mig själv o min omgivning, så får det bara vara.
Känslor är inte farliga, de bara är. och de går över, alltid.
Varenda gång.
KÄNSLOR är inte farliga, de bara ÄR.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar