Hur har jag lärt mig det jag sitter o pratar med er om här på chatterna?

Den frågan kom upp i en diskussion idag med en nära vän...
Kanske tror ni att jag alltid levt ett jättelugnt o stadigt liv med stabilitet o trygghet och att jag läst mig till det jag kan. Självklart har jag läst med, på Socialhögskolan i Lund och en enorm mängd biografier o läroböcker.
Men mer än allt annat är det livet som lärt mig. Jag har visserligen råkat ut för en del som jag inte kunnat styra men de viktigaste lärdomarna jag dragit är från situationer jag själv har försatt mig i. Jag har gått på rejäla nitar, blivit brädad, utsatt mig för massor av farliga situationer som kunde slutat superilla men där jag haft antingen änglavakt eller tur för jag har alltid klarat mig bra rent fysiskt.
Har gråtit, blivit sårad o sårat andra massor. Inte velat leva o jublat över livet. Givit andra känslomäsiga men för livet som jag alltid kommer få skämmas för och även hjälpt några till ett bättre liv.
Idag försöker jag leva ett lugnare o stabilare liv med mina barn, Linis, vänner, familj, o kyrkan. Men min förmåga att försätta mig i knepiga situationer kommer inte sluta att hända bara för att jag nu är kurator, vuxen o mamma. Tyvärr eller tack o lov, jag är inte helt säker på vilket. Man kan ju tycka att jag bara borde kunna sluta o liksom bete mig rätt i alla situationer, men det verkar inte fungera. Jag går själv i samtal för att få hjälp med att reda ut allt som hänt mig o mina reaktioner på saker o ting. Men sånt tar tid och delar av att våga udda saker är ju jag liksom:-)
Jag kan inte vara perfekt för alla andra utan bara för mig själv, får ta beslut som är så bra som möjligt och som följer den livslinjenjag vill följa. Tar man på sig saker o ansvar måste man hålla i dom ju...