Känns som att jag suttit konstant i soffan sen i onsdags med sjuka barn. Frodo e helt sänkt idag stackaren. Orkar upp emellanåt men efter ngn kvart lägger han sig igen med ont i huvudet:-) han orkar inte ens äta glass! Själv håller jag som bäst på att planera helgen, vill gärna att det händer ngt så att vi inte bara blir sittande. Själv känner jag för att baka pepparkakor o göra julgodis. Lagom jobbig aktivitet med krassliga barn. N ligger o sover o Emlis e i skolan o ska sen med en kompis hem. Ska hämta i em o efter det ska hon till en annan kompis o sova över. Henne ser vi därför inte så mkt av idag. Linis åker hem från jobbet till sin familj o julpysslar o bakar. Hon kommer hem imorgon.
Jag funderar idag (igen) på hur jag kan nå in i ngn som är till bredden fylld med självhat med omtanke, kärlek och en känsla av att vara värdefull. Känner mig otillräcklig idag
En det är ingenting emot hur tjejen ifråga känner o jag vill gärna kunna hjälpa henne ur det.
Funderar även över varför människan når den omtalade bottnen i sitt liv i så olika skeden. För en är bottnen nådd när de haft svårt att sova ngn vecka, för ngn när de blir arbetslösa, för ngn när de blivit slagna sönder o samman för andra först när de vaknar upp på akuten pga blodbrist då de skurit sönder sig så pass i sin ångest.
Att nå botten är ett dubbelt uttryck. Dels säger det att läget är urakut o att personen verkligen behöver hjälp. Å andra sidan har man äntligen fått fotfäste o kan börja klättra upp igen. Det kan inte bli värre o själva känslan av fotfäste verkar göra stor skillnad. Man får kraft och beslutsamhet o helt plötsligt lyckas man med de saker man bestämt sig för sedan länge. Men det är ganska enerverande att stå brevid ngn som inte orkar kämpa mer o inte vill leva längre. Man blir rädd att botten är lika med döden då. Tänker på att vårt perspektiv bara når till det jordiska livet medan Guds perspektiv når in i evigheten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar